sacha

rättegången hade precis slutat och allt som var kvar var bara små beslut, jag ville åka hem men min brors kompis tyckte vi skulle stanna och vänta. timmarna gick och gick, tiden gick så långsamt och jag levde kvar i min bubbla om hur allt skulle sluta,men något i mig sa att det var omöjligt. jag ville tro men kunde inte, min hjärna var fastbesluten att jag skulle förvänta mig det värsta som kunde hända. jag hörde en röst säga att dörrarna öppnades jag var så djupt i mina tankar att jag knappt hörde den rösten, med tunga steg gick jag in i rättsalen jag satte mig ner knöt mina nävar och tittade ner i golvet. hela kroppen och mina andningar var så tunga min hjärna sa hela tiden att det var dag.. dags för mig att förberedda mig på det värsta, snart var tiden inne. jag hörde att lagmannen förberedde sig på beslutet de kommit fram till.. jag nöp mig i händerna när han tog andetaget för att berätta..allt jag hörde var ... fri min bror var fri?! var han verkligen det? jag tittade upp kände en stor glädje, och hur mina läppar börja le och stenen från bröstet lyfte sig och hur jag kunde andas igen. mina ben börja springa utan jag själv var beredd på de.. nästa sekunde låste vakten upp handklovarna och jag kramade min bror.. äntligen äntligen får han komma hem! det var och kommer alltid vara den bästa dagen i mitt liv! trots att han blev omhäktad tre veckor senare, en dån glädje jag hade då har jag aldrig haft i mitt liv.. det var världens bästa glädje.

 

hela familjen var hemma då min bror fick ett samtal av sin advokat, han förberedde honom för att polisen var på väg hem till oss för att hämta honom, tillbaka till häktet, vi satt på balkongen, jag minns att jag frös men jag ville inte gå in..jag satt och väntade med min bror han skrev sms till sina vänner och berättade att polisen var påväg för att hämta honom. jag vet inte hur länge vi satt på balkongen men det kändes som en evighet..jag försökte vara stark, hålla tårarna tillbaka..allt jag tänkte på var att mardrömen som just hade tagit slut, hade fått sin början igen. till slut hörde vi en bil komma in på gården..det var en polis bil. min bror gav sin nya telefon till mamma, han tog på sig sina skor,sin jacka och gick ner för att möta polisen, vi andra följde också med enda ner. vi kramade han hejdå. han satte sig i polisbilen och den körde iväg, då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna..jag kände hur dom rann från min kind.

några veckor efter så var rättegånen i umeå, jag åkte dit med en kompis och bodde hos hennes morbro. nu nät jag tänker så minns jag inte hur många dagar rättegången var, kanske 2? eller 3? vi åkte ner tidigt på stan för att komma i tid till rättegånen. Där mötes jag av samma jornalister som första rättegången. rättegången visade video om förra rättegången, samma vittnesmål, även nya. men den här rättegången kändes inte lika jobbig. jag hade mer hopp, jag kände mig säker, jag visste att jag inte skulle åka hem ensam, utan med min bror vid sidan. sista dagen så tog jag med mig min resväska till rättegånen, för jag visste att jag skulle åka hem med min bror direkt.

men rättegången tog så lång tid att dom skulle säga beslutet nästa dag. nästa dag på morgonen så vaknade jag med hopp..jag var säker men min magkänsla sa något annat. men jag stöte bort den. beslutet var att min bror skulle bli fortsatt häktad tills domen skulle komma. varje morgon när jag vakna tog jag mobilen direkt i handen kolla alla tidningar, vad jag hoppades på läsa var " 23 åringen släpps fri från häktet " men de stod aldrig något om honom. varje dag fram till domen så läste jag tidningen, inte bara på morgonen utan på dagen, eftermiddagen kvällen men jag läste inte bara tidningen utan jag kollade nyheterna på tvn, jag ville så gärna ha min bror hem. samma dag domen var här, jag satt i vardagsrummet och väntade, väntade på nyheterna vad de skulle säga.. jag var så nervös, det gjorde ont i hela kroppen..det kändes som tiden hade stannat de var overkligt..min kompis ringde , jag svarde.... hon grät, 12 år..... jag kunde inte få fram många ord, jag la på strax efter. jag var chokad det kändes som mitt hjärta stannade.. 12 år är en lång tid.. dom kan inte ta min bror.. inte min storebror han ska va här hemma... nyheterna kom på tvn, dom första nyheterna var om honom, det var inte 12 år..det va mer.... det var 15 år..min kompis sa fel, hon hörde fel...15 år! under alla månader som gått..så var de enda jag hade hört från nyheterna var 23 åringen, min bror va känd som 23 åringen..de va också första gången dom sa hans namn.. min verklighet sprack just i denna sekund, min kropp var i chock.. jag gick in i mitt rum.. satte mig på golvet och bara stirra in i väggen tills jag tillslut förstod vad som hade hänt.. min bror blev dömd till 15 år för mord då började mina tårar rinna, dom slutade aldrig rinna..jag grät hela kvällen, hel natten..grät mig till sömns.. jag vaknade tårarna fortsatte rinna. att få den nyheten var svår, jag visste att han skulle bli dömd, men inte så länge. mardömen som tog slut..som sedan fortsatte som sen fick sig ett slut men som skulle pågå i flera år. jag var 20 år när det hände i dag är jag 24 och fyller 25, men de känns som de fortfarande bara var förra året.

jobbigaste var alla ord jag fick ta emot, din bror är en kallbldogi mördare, äntligen hör han hemma där han förstjänar, hela din familj är wt, du borde också skaka galler med din bror, du är en skam för sverige, hela din familj är tattare, osv osv osv... hade jag varit jag då,hade dom orden inte berört mig alls, jag vet att jag är stark.