sacha

 

 

 

jag försöker hela tiden se något som är posetivt, försöka tro att allting är rätt bra, eller kommer bli bra.
eller när man försöker le för sig själv tänka att man mår bra och allting kommer bli okej till slut. men ju mer jag ler och försöker så inser jag bara hur mycket jag lurar mig själv. jag kan inte lura mig själv, Det känns så sorgligt att man är så ung men bär på så mycket sorg och ångest.hur mycket man än försöker se framåt så är det svårt för de förflutna kommer över en mer och mer och man kan inte hejda sig själv..man känner att man måste kolla bakåt trots att man försöker springa i från det..men det förflutna kommer alltid i kapp mig.  det är som ett stort mörker jagar mig som till slut får fast mig.

jag köper massa saker, helt onödiga egenltigen..men de är för man känner den där lilla lyckan för stunden. men som går över efter nån dag. men att få något fint och nytt gör en glad, och att få känna lite lycka är allt jag begär. men jag vill känna den lyckan hela tiden det får mig att glömma den mörka känslan jag känner dagligen.

 

folk frågar varför man mår så dåligt, just i denna stunden känner man för att prata ut..men så fort man liksom förklararar så är de alltid  "jaha,jag har varit med om värre saker än dig,och jag deppar inte för de" jag HATAR DE. de är som jagmårmycketvärre tävling. du fråga hur jag måde varför ska man börja prata om sig själv då? de hjälper inte, de gör folk bara mer piss off. 

 

varför söker du inte hjälp? jag har sökt hjälp,men tydligen så tyckte den psykater att jag inte mådde tillräckligt dåligt, vad krävs de för att man ska kunna få prata hur länge man vill med en psykolog? måste jag ha försökt ta mitt liv? måste jag kanske skära sönder mina armar? det är så sjukt.. kanske man borde gå ditt med en pistol och sätta den mot tinningen och visa så här dåligt mår jag.. kanske de öppnar ögonen och ser! jag är fortfarande arg för att jag inte fick mer hjälp, jag har inte självmordtankar, jag vill inte dö..men jag mår inte bra, jag vill leva men jag vill leva utan ångest och deprission.. när jag sökte hjälp så fick jag prata med en läkare först, enligt honom så led jag av en djup deprission. jag orkar inte söka hjälp igen..för jag tror knappast de finns någon bättre psykolog än han här i haparanda. kanske i luleå eller sunderbyn..men jag orkar inte ta mig så långt varje gång. 

jag tänker ofta om mitt liv kunna bli annorlunda, tänk om min bror var här, då hade jag nog inte mått så här eller ja jag måde inte ritkigt bra innan heller, men de blev så mycket värre efter det. Men de kanske hade gått över.  även då hade jag min framtids dröm..jag vet med 100% vad jag vill göra med mitt liv,de visste jag redan då, första gången jag satte ögonen på utbildningen. för min dröm är att äga en egen salong, jag har redan kommit på ett namn, hur allt ska se ut i salongen. Det är inte mycket pengar som krävs, men det är svårt att få jobb..önskade min mamma hade eget företag..man hade bara kunna säga att man vill jobba,tjäna ihop de pengarna som behövdes och köpa utbildningen. .. men de känns som den drömmen är långt borta..jag vill ha den snabbt pga av att den kanske inte finns om några år..jag vill inte va för gammal när jag börjar den..ni vet ju hur snabbt åren går.

jag blir bara ännu mer deprimerad när jag tänker på den hela tiden,så jag får försöka att låta bli.