Träffa min bror ute för första gången
Det var övet ett år sen jag skrev ett inlägg, ser att folk fortfarande kollar min blogg..jag har inte varit inne på min blogg sen jag skrev sist, liksom de har gått så lång tid, vem skulle stanna kvar? jag blir så nyfiken..vilka är ni? vågar ni skriva det? hur länge har ni varit på min blogg? sen min bror? om de är så lång tid..så borde ni visa lite stake och skriva vilka ni är.
det är spännande, men fortfarande lite läskigt.. hur folk går in varje dag..i över ett år för att se om jag skrivit ett inlägg? de är ja..lite creepy.
ni känner bara den gamla jag,genom text. jag har utvecklas väldigt mycket..iaf vad jag anser. jag kan tänka tillbaka på den tiden, den personen jag var då. jag har hitta en grupp på facebook,många som sitter i samma sits som jag.. där ställdes en fråga.. hur blev ni efter händelsen? många skrev iskall, ja..de kan jag tycka jag blev, iallafall då...men när jag tänker efter så var det inte alls så.. jag var sönder, gått i tusen miljoner bitar, jag blev lätt sårad för det lilla minsta, av människor jag inte kände..men jag visade det genom aggresivitet, vilket fick mig att känna mig iskall.. men de varså mycket känslor då, så mycket blandade känslor. Jag kunde inte låta bli att läsa eller skriva på Flashback under den tiden, samtidigt som jag kan förstå personerna som sitter på flashback och älskar drama och spänningen hur kul det är när den åtalades syster härjar omkring på tråden. jag ska inte ljuga, men jag kollar faktiskt in då och då för att se om någon skriver där, vilket folk inte gör.
ni känner bara den gamla jag,genom text. jag har utvecklas väldigt mycket..iaf vad jag anser. jag kan tänka tillbaka på den tiden, den personen jag var då. jag har hitta en grupp på facebook,många som sitter i samma sits som jag.. där ställdes en fråga.. hur blev ni efter händelsen? många skrev iskall, ja..de kan jag tycka jag blev, iallafall då...men när jag tänker efter så var det inte alls så.. jag var sönder, gått i tusen miljoner bitar, jag blev lätt sårad för det lilla minsta, av människor jag inte kände..men jag visade det genom aggresivitet, vilket fick mig att känna mig iskall.. men de varså mycket känslor då, så mycket blandade känslor. Jag kunde inte låta bli att läsa eller skriva på Flashback under den tiden, samtidigt som jag kan förstå personerna som sitter på flashback och älskar drama och spänningen hur kul det är när den åtalades syster härjar omkring på tråden. jag ska inte ljuga, men jag kollar faktiskt in då och då för att se om någon skriver där, vilket folk inte gör.
nu för tiden så känner mig mig mestdels lugn, jag kan väldigt lätt klicka ner saker utan att bry mig om vad den personen skriver, men de beror på vilket humör jag är, ibland kan jag bli galen. men hade någon nu skrivit hur värdelös min bror är , jag är.. min familj är.. jag hade bara skrattat åt personen.
så på senaste? jag vet inte riktigt vad jag skrivit i bloggen men allt går fint just nu
men lite diagnoser har jag väl fått
Diabetes, nydligen diagnoserad med ADHD, misstänkt Bipolär, så genomgår den undersökning där just nu.
Like YES life is fantastic. men jag fortsätter framåt Ler och försöker älska livet precis som det är.
Men ibland känner jag att folk inte förstår mig, hur mycket jag än försöker förklara hur jag känner, hur jag tänker. jag har alltid känt mig annorlunda, sen jag var liten. det går inte beskriva, men jag har haft en känsla i min kropp som varit där till och från under min uppväxt. Jag kan faktiskt minnas känslan när jag fick den första gången, jag var bara 6 år , men jag minns den så väl, den känslan har följt med mig. jag har känt mig konstig, inte som alla andra, mina rädslor,mina fobier, mina känslor har i andras ögon varit "fåniga" men för mig är dom VERKLIGA för mig är dom LÄSKIGA, saker man måste göra, som jag känt varit en sån motstånd, har för många varit en enkel vardags sak, " men de är bara göra de, de är enkelt" men INTE för mig. IBLAND önskar jag verkligen att folk kunde få långa mina skor, få känna det jag känner, få höra mina tankar, få känna mina rädslor, och inse att dom är VERKLIGA och inget dom tror är något jag hittat på.
jag önskar även folk kunde låna och gå den vägen jag gått, så dom verkligen verkligen få veta hur det är att vara jag.
MEN jag tror inte någon har det lätt, ingen kan ha ett liv som är som en dans på rosor, alla har nog fått gå igenom något de med. men vissa har de bara enklare än andra.
mitt humör kan ändras på bara en sekund, jag kan gå ifrån superglad till deprimerad på bara en sekund.
jag kan helt plötsligt känna en varm känsla ikroppen och bli jätte glad, peppad, få energi och vill göra allt på en gång. jag kan vara nere i flera dagar. jag kan bli arg och irrterad över ingenting och låta de gå ut över personen som är vid mig, de är de jobbigaste, jag menar inte de.. jag vet inte vad jag gör.. det är som att jag inte är mig själv längre, och jag hatar verkligen det. jag har alltid känt..ska de verkligen vara så här svårt med att bara leva? men nu har jag mina svar, de ska inte vara så, vilket ändå känns bra. jag klarar av att jobba, men de är för all min fokusering och all min energi går till de, så jag är rätt slut efter arbetsdagen, sen är de också för att jag verkligen gillar mitt arbete och det jag gör, och de har stor betydelse.
Men nu till det roliga!
tänker inte säga ner, men inom en framtid så kommer jag och mamma åka ner till min bror och träffa han UTE, han har nydligen fått mer permisar, och längre..och oftare.. så vi har bestämt ett datum och kommer åka ner och för första gången träffas ute på 6 år.. inga mer 4 väggar som man är instängda 6 timmar.. inte mer sitta i ett litet rum och bara sitta där och dricka te efter te i brist på annat.. dock vet jag inte vad vi ska göra? det har jag inte tänkt på.. tror inte vi ska göra något speciellt. vi kan nog inte göra så mycket då vi har hundarna med oss.. och ja han kommer för första gången träffa sin Diva på 6 år.. de ska bli så kul och se hur Diva regerar.. har sätt klipp på ytub där ägarna tärffar sina hundar första gången på flera år, tex när de varit ute i krig, eller tappa bort varandra.. eller bara andra anledningar..och hundarna blir så glada.. de är så jag föreställer mig att Diva kommer bli. vi kommer såkalrt inte vara ensamma med honom, han kommer ha en vakt med sig som lär vara civilklädd, ingen uniform. men privata kläder eller uniform, de kvittar mig, vakt eller ingen vakt.. jag glädjs bara att jag kommer få träffa honom ute och inte instängd i ett grått tråkigt rum.. men jag glädjs mig mest åt att han äntligen kommer få träffa sin hund! jag längtar så mycket.
men lite diagnoser har jag väl fått
Diabetes, nydligen diagnoserad med ADHD, misstänkt Bipolär, så genomgår den undersökning där just nu.
Like YES life is fantastic. men jag fortsätter framåt Ler och försöker älska livet precis som det är.
Men ibland känner jag att folk inte förstår mig, hur mycket jag än försöker förklara hur jag känner, hur jag tänker. jag har alltid känt mig annorlunda, sen jag var liten. det går inte beskriva, men jag har haft en känsla i min kropp som varit där till och från under min uppväxt. Jag kan faktiskt minnas känslan när jag fick den första gången, jag var bara 6 år , men jag minns den så väl, den känslan har följt med mig. jag har känt mig konstig, inte som alla andra, mina rädslor,mina fobier, mina känslor har i andras ögon varit "fåniga" men för mig är dom VERKLIGA för mig är dom LÄSKIGA, saker man måste göra, som jag känt varit en sån motstånd, har för många varit en enkel vardags sak, " men de är bara göra de, de är enkelt" men INTE för mig. IBLAND önskar jag verkligen att folk kunde få långa mina skor, få känna det jag känner, få höra mina tankar, få känna mina rädslor, och inse att dom är VERKLIGA och inget dom tror är något jag hittat på.
jag önskar även folk kunde låna och gå den vägen jag gått, så dom verkligen verkligen få veta hur det är att vara jag.
MEN jag tror inte någon har det lätt, ingen kan ha ett liv som är som en dans på rosor, alla har nog fått gå igenom något de med. men vissa har de bara enklare än andra.
mitt humör kan ändras på bara en sekund, jag kan gå ifrån superglad till deprimerad på bara en sekund.
jag kan helt plötsligt känna en varm känsla ikroppen och bli jätte glad, peppad, få energi och vill göra allt på en gång. jag kan vara nere i flera dagar. jag kan bli arg och irrterad över ingenting och låta de gå ut över personen som är vid mig, de är de jobbigaste, jag menar inte de.. jag vet inte vad jag gör.. det är som att jag inte är mig själv längre, och jag hatar verkligen det. jag har alltid känt..ska de verkligen vara så här svårt med att bara leva? men nu har jag mina svar, de ska inte vara så, vilket ändå känns bra. jag klarar av att jobba, men de är för all min fokusering och all min energi går till de, så jag är rätt slut efter arbetsdagen, sen är de också för att jag verkligen gillar mitt arbete och det jag gör, och de har stor betydelse.
tänker inte säga ner, men inom en framtid så kommer jag och mamma åka ner till min bror och träffa han UTE, han har nydligen fått mer permisar, och längre..och oftare.. så vi har bestämt ett datum och kommer åka ner och för första gången träffas ute på 6 år.. inga mer 4 väggar som man är instängda 6 timmar.. inte mer sitta i ett litet rum och bara sitta där och dricka te efter te i brist på annat.. dock vet jag inte vad vi ska göra? det har jag inte tänkt på.. tror inte vi ska göra något speciellt. vi kan nog inte göra så mycket då vi har hundarna med oss.. och ja han kommer för första gången träffa sin Diva på 6 år.. de ska bli så kul och se hur Diva regerar.. har sätt klipp på ytub där ägarna tärffar sina hundar första gången på flera år, tex när de varit ute i krig, eller tappa bort varandra.. eller bara andra anledningar..och hundarna blir så glada.. de är så jag föreställer mig att Diva kommer bli. vi kommer såkalrt inte vara ensamma med honom, han kommer ha en vakt med sig som lär vara civilklädd, ingen uniform. men privata kläder eller uniform, de kvittar mig, vakt eller ingen vakt.. jag glädjs bara att jag kommer få träffa honom ute och inte instängd i ett grått tråkigt rum.. men jag glädjs mig mest åt att han äntligen kommer få träffa sin hund! jag längtar så mycket.