how happy
idag när jag var på Svefi så berättade dom att dom skulle på någon bussresa lite överallt på Tisdag och frågade om jag ville med, så ska fundera om jag ska eller inte, menar det kan ju bli kul..känner ingen där, aldrig sett dom tidigare här i stan. men dom verkar jätte trevliga.
det känns som jag står kvar på samma plats som om jag går upp för en rulltrappa som egentligen åker ner. jag ser alla omkring mig hur långt dom kommit på så kort tid,hur bra dom lyckas och för mig känns det som en bortkastad tid och omöjligt. kan inte sluta tänka och grubbla på saker om ting varje kväll. jag har mina drömmar jag har mina mål men det känns som jag aldrig kommer nå dit....
känner bara nu att jag måste få skriva av mig, jag önskar vi fortfarande gick i 3an för nu när skolan är över så börja de
jobbiga, får sån ångest ...vad f*n ska jag gör med mitt liv? vill jag ens plugga till frisör? vill jag ens jobba med det?.. jag vet inte......
och sen jag bruka tänka på att vi aldrig aldrig aldrig mer kommer sitta här och allt bara tar slut..va händer sen, allt blir svart.. jag blir så rädd av den tanken att ja nästan börja gråta, och känslan jag får i hela kroppen...o då tänker jag vad är det för mening med allt plugg och allt slit? man borde bara leva livet