sacha

Jag kan inte förstå att det snart gått 2 år, två år sen staten tog dig ifrån oss, två år sen dom splittrade våran familj. Det känns som allting hände i sommras. Kanske är det för jag tänker på det varje dag,för det går inte en dag utan att jag tänker på allt som hände,och varför. jag minns allt i varenda detalj. jag kan fortfarande känna hur mina trötta ögon öpnnar sig och rösten som ropar hallå ekar fortfarande i mitt huvud. hur mina ögon kisar pga av ficklampan som lys i mina ögon. jag kan fortfarande känna hur mitt hjärta dunkar och mina ben skakar av rädsla och hur mina andetag som blir tyngre. smärtan som dunkar i bröster och klumpen som växer sig större och större i halsen. tankar som blir fler och fler som snurrar runt som en förrvirrad fluga som försöker hitta ut. jag minns hur allting omkring mig blir tyst när flera män kommer inspringades i lägenheten. jag minns när jag satt på polisstationen hur jag plötsligt blev lugn,men ändå fortfarande förrvirad, jag tyckte allting var ett skämt,polisarbetet var ett skämt...men att allt skulle snart igen bli som vanligt igen.

men när dagarna gick och gick och helt plötsligt blev till veckor och veckorna blev till månader kom rädslan snygandes,alla frågor vad som kan ha hänt.. vad hade polisen på min bror? han borde komma hem snart..det har gått för lång tid.. flashback blev min vardagstidning där satt jag flera timmar om dagen,de som skrämmde mig mest var att dom vissste mer än vad polisen visste. trots många sa att de bara är skitsnack där. det var så mycket hat och mobbning,inte bara mot min bror utan mot mig också. Det värsta var när dom hittade min blogg, det var då allt spårade,men jag försökte vara stark inte visa mig svag..inte för dom..för mig var dom kackerlackor.

när det närmade sig rättegången kändes det som att de var försent,och när rättegången väl var och jag skulle se min bror första gången på 3 månader. när jag såg honom fick jag råtar i ögonen jag var glad och ledsen på samma gång, glad för att äntligen få se min bror..men ledsen att se han i handbojjor. och när jag satt och lyssna under hela rättegången så lämnade hoppet mig,jag tänkte att han kommer bli dömd..det ser inte bra ut det här..vad kommer hända sen? hur ska jag orka? hur ska jag fortsätta leva och vara glad och njuta av livet när han sitter inne?

sista dagen hade jag gett upp..jag var beredd på höra beslutet jag knöt mina händer blundade för att samla mod för att höra verkligheten,men allt jag hör är ordet fri...min bror blev frisläppt jag minns lyckan..jag minns glädjen, jag har aldrig varit så lättad och glad i hela mitt liv. just i den sekunden var det den bästa dagen i mitt liv.. i hela tre veckor fick jag ha min bror hemma! tills polisen kom hem till oss för att hämta han..

jag tänkte att nu börjar allt om igen, nu är vi på ruta ett igen..men andra gången blev så mycket värre..mot sista rättegången i hovrätten hade jag så mycket hopp att han skulle få komma hem igen men han blev fortsatt häktad fram till beslutet, varje dag läste jag tidningen i hopp om att det skulle stå " 23 åringen släpps på fri fot" men det gjorde inte det..

dagen beslutet skulle komma var jag så nervös, jag hade en sån stor klump i magen, men jag hade lite hopp om att han skulle bli fri och få komma hem igen, precis som andra gången. men när jag satt i soffan och det var bara några minuter kvar,som kändes som timmar.. sen kom telefonsamtalet nina hade ringt för att höra beslutet för jag kunde inte.. jag hör hur hon gråter och hör orden " han fick 15 år" jag säer bara okej, jag ringer dig sen. tårarna rinner mitt hjärta dunkar allt jag känner är en sån otrolig smärta,en mardröm. jag blir stum. kollar på tv där dom säger " 23 åringen jerry sorvoja dömdes till 15 års fängelse för mordet på Esa rano",det känns overkligt. det kan inte vara sant. trots allt känns vara över så känner jag att nånstans inom mig finns ett litet hopp. kanske inte det är hopp trots allt,utan bara min innersta önskan. Dagen efter ser jag hans bild som är med i varje tidning. hans namn..hans ansikte..

men än är det inte slut, min bror sitter inne och han kämpar än för att försöka få en resning. kanske de går..kanske inte. men man måste fortsätta tro,eller hur?

Det har gått 2 år men det känns som i går skulle man kunna tro. när jag kollar ut genom fönstret så fantiserar jag att han går på gatan med sina tre hundar och en cigg i munnen som han brukar, han går bakåtlutat pga av kraften hundarna har,men han är stark han orkar alla tre. eller när jag går ute att han ska komma runt hörnet. jag vill bara ha min bror här hemma igen.

inom mig känner jag sorg hela tiden,smärta ett stort svart hål som bara växer sig större,men jag har tagit kontakt så nu går jag till en psykolog en gång i veckan,ihopp om att dom ska laga mig. ihopp om att en dag kunna må bättre än vad jag någonsin gjort. nu efter jag fick sluta på mitt jobb kom alla känslor och tankar som en bomb,känns som jobbet skyddade mig från dom känslorna. men dom skulle väl kommit för eller senare.

Det jobbigaste är när man träffat folk som inte vet, dom frågar om ens familj..men när dom frågar om min bror vad han gör...hur förklarar man få för personen att han sitter i fängelse. hur kommer personen ta när man säger att han sitter inne för mord? kommer den personen se ner på mig för att jag är syster till honom? kommer det påverka mig när jag söker jobb? jag har ett ovanligt namn googlar dom det kommer det upp massa länkar från flashback,bilder på min bror,länkar om min bror...men jag tror det är ändå många människor som tar avstånf. för det är många som tagit avstånd från mig,men dom som verkligen bryr sig har stannat kvar och det är jag jätte glad över.

sen är det många kommentaret från haparanda jag fått på min blogg,vissa har varit snälla andra har varit ritkigt elaka,en del om mitt utseende att jag är ful och fet och störd i huvudet. ibland har det gjort mig väldigt osäker på vilka jag kan lita på. jag vet inte vem som kommeterat,kanske någon jag känner? eller någon bekant? eller någon jag bruka säga hej till? vem kan man egentligen lita på?

En film jag gjorde till min bror <3
jag älskar han & mamma mer än allt annat!