sacha

Ibland känns det inte alls som jag får den hjälpen jag behöver,Det känns som ingen förstår vad jag menar när jag berättar hur jag verkligen känner mig. Att söka hjälp från psykiatrin skulle hjälpa mig! jag trodde dom skulle tro på mig,tro på vad jag känner på insidan. Ni som träffar mig kan ta mig som att jag mår bra,fast jag skrattar och har det ttrevligt,men på insidan går jag sönder. 

 

jag har haft svårt att öppna mig,även för psykologen..men här på bloggen går de bra att skriva ungefär hur jag känner mig,det är svårt att skriva exakta orden hur jag känner mig. kanske är det för att ingen sitter mitt emot mig och tittar på mig när jag pratar. 

 

Enligt min psykolog så ser han mig inte som en psyk patient, han säger varje gång att jag är en fin flicka! jag har mycket att ge och jag är stark " du måste börja se att du är fin"  men att säga att jag är en bra person hjälper mig inte direkt hur jag mår? Ena dagen ska jag äta tabletter för de hjälper mig igenom dagen.. men andra dagen är de inge bra att äta tabletter?! vad ska jag göra? ska jag äta? ska jag inte äta? vad menar han?  jag vill säga till han hurde känns innut i mig, men jag har inget fötroende han kommer inte förstå. han kommer säga " tänk inte så mycket,du måste leva ditt liv, här och nu... inte då" men jag ser bara svart framför mig när jag tänker på min framtid, jag ser inget ljus! hur ska jag kunna se framåt när jag inte har något att se framåt...allt känns så himla segt, ingenting händer. 

 

men en dag berättade jag att en kväll hade jag såna ångest känslor, och inget alls kändes bra.. och jag hade svårt att andas och fick panik., men han kolla bara på mig och sa inget om de.. bara fortsatte med att jag var en fin tjej. hur ska jag kunna gå till någon som inte alls förstår hur jag verkligen mår! sist jag var där så skulle jag sluta gå till han,för han "hade inget mer att ge mig,och han kan inte forsätta sitta o tjata om hur fin tjej jag är" ne,men de är väl lika bra. istället skicka han mig till en kurator? men vad är en kurator då? varför ska jag gåt ill en kurator? jag behöver en ny psykolog!!!!! ne de här skit läkarna kan man inte lita på. all mitt fötroende är förlotat och jag känner mig tom och ensam. det känns inte alls bra... 

 

Sen arbetspysklogen jag går till på arbetsförmedlingen verkar bara less på mig, känns som hon tycker jag sitter fast där jag är nu, och har hakat upp mig.. men hur ska jag kunna gå framåt när jag inte får någon hjälp? de är inte lätt..inte när hon säger " du måste leva ditt liv, börja tänka på dig själv och inte tänka så mycket på din bror,det är inte ditt fel att han gjorde det... men vadå han gjorde det? har suttit och berätta allting om hur det gick till för de ska förstå hur jag känner, visst han dömdes för mord, men folk glömmer att han blev frikänd av tingsrätten för de fanns en alternativ mördare,som även tog på sig mordet en kort stund där.  NE klart jag vet att de inte är mitt fel!! ingen kan förstå hur de är att gå genom en sån härn sak. det har hänt en sak för nån dag sen som ingen vet angående detta mord. att folk dömer så lätt och anklagar. ni ser han som skyldig..men de som jag mår dålit över är.. tänk om min bror är oskyldig..tänk om han ska sitta där 10 år helt oskyldig... men de är ingen som tänker på det ens.. 

 

men som sagt har inge förtorende på läkarvården längre...de tänker bara på sin lön, om de inte orkar ens hjälpa nån så blir man vidare skickad. TACK FÖR DE!