sacha

 många säger attjag är stark,förr skulle jag nog kunna påstå att jag var stark.när jag var 14 så skämdes jag inte för nånting,jag rakade huvudet även fast många tyckte de var fult så tyckte jag det var snyggt och sket i vad dom tyckte.

jag gick i de kläderna jag kände för, kunde säga mina åsikter rakt ut ..göra vad jag ville,sminkade mig precis som jag ville. trots att det var många som sa " det är inte halloween än" jag tog inte åt mig,orden sårade inte mig,men i dag hade dom gjort det.

jag bryr mig så mycket om andras åsikter i dag. jag önskar jag var den tjej jag var då,det kändes som jag hade ett hårt skal på utsidan att ingenting kunde röra mig på insida  men tyvärr så kan jag inte bli hon igen hur mycket jag än försöker.

jag tyckte jag var så stark trots allt skit som hände så var jag stolt att jag kunde hantera det själv, komma över det helt själv. vara glad och lycklig helt på min egen hand.

men i dag känns det som varje ord eller händelse som hände tog ner mitt hårda skal bit för bit,tills det inte var något kvar utan bara en ömtålig insida. jag har mer och mer börjat isolerat mig, bara jobbigt att gå ut,mestdelas för jag är ensam.

men efter det med min bror så har telefonen slutat ringa mindre och mindre och slutat helt. känner mig helt ensam,har ingen att umgså med längre och de är väl det som tär mest. i dag orkar jag inte ställa mig upp, orkar inte kämpa längre..

folk säger att jag är stark men jag är inte stark, jag måste äta medicin för att kunna klara av en enkel dag..äta medicin för att sluta tänka..äta medicin för att bara kunna vara glad. äta medicin för att bara leva..enligt mig är det en svaghet,och jag skäms över det.