för att jag kan
Det har gått en tid, vilket är första orden jag alltid nämner och den andra meningen är att det fortfarande känns samma, men skillnaden är att jag inte längre tänker på det, inte ofta ialla fall. men en liten grej kan göra mig påminnd om det. det räcker med en bild- ett foto eller bara en låt. vid det här laget måste de kännas utjatat vilket jag även också tycker, men jag vill ändå skriva, inte för andra utan för mig själv då jag kan gå tillbaka för att läsa hur jag kände då och hur jag känner mig sen för att se skillnaden att saker har hänt och saker har blivit bättre. men när man väl hmnar i det där lilla hålet så känns det som man fortfarande står på samma ställe.
men jag ser fortfarande meningar folk skriver, små saker folk gör. Som på min youtube kanal där alla har klicka på tummen ner , i vilket syfte? för att få mig må sämre?
Eller hur många kritiserar mig för hur jag skriver, men jag skriver dåligt det vet jag! jag har även svårt att uttrycka mig i text som att få min poäng fram eller förklara vad jag menar, jag blir OFTA missförstod, men folk som känner mig vet vad jag menar. Jag vill skriva nu för att få fram det jag vill säga,som jag borde sagt för flera år sen.
ni vet den här trygga känslan ni hade i eran familj, där NI inte kände er ensam, att ha en syster eller bror kan vara en trygghetskänsla. jag hade den tryggheten, att det var jag , min mamma och min bror, vi var en liten familj men den kändes stor! min bror var min trygghetskänsla, även i skolan - om någon var dum så var han där och försvarade mig. OM någon skulle göra något mot mig så var han där, skulle jag behöva hjälp med något så hade han hjälp mig, även att man inte var ensam barnet i familjen då kunde man skylla ifrån sig om man hade gjort något dumt,eller syskonbråken. men nu när han inte är här så försvann den känslan, tryggheten försvann och jag känner mig ensam, även fast jag har mamma kvar så har jag inte min bror här, han kan inte komma springandes om något skulle hända, han kan inte hjälpa med något.
jag blir även ledsen när jag ser syskon bårka om löjliga saker, eller bara säga hur jobbig sin bror eller syster är, varje gång har jag lust att säga var glad att du har hen här, var glad att hon inte varit dum i huvudet och gjort något dumt.
när jag går tillbaka och läser flashback så förstår jag inte hur folk beter sig. hur kan man med vilja leta upp ens blogg och trycka ner, i början var det jätte jobbigt, allt blev så mycket värre. jag skulle aldrig kunna göra något sånt. föreställa sig själv i en sån situation hur dåligt man hade mått själv! även fast man skulle tänka: hur kan hon skriva så där..om man inte kände henne, MEN skillnaden är att jag ALDIRG skulle kommentera något dåligt. för jag vet inte om den personen skulle vara skyldig eller inte, för det finns inga bevis. även om det aldrig hade hänt så skulle jag aldrig kunna sätta mig i hur det känns, för jag trodde aldrig man kunde må så här dålig,trasig och vilsen över en sån situation.
Tiden går även så himmla fort,snart 4 år, det var länge sen jag kände mig deprimerad över de här, men de var en video på youtube som fick mig att börja tänka på det. Men jag känner även att jag börjar komma över allt och acceptera händelsen, jag sitter ofta vid datorn och spelar där jag träffat underbara människor, jag är så glad att jag hade tråkigt den kvällen för 1 år sen och hittade spelet. Dom accepterar mig, precis för den personen jag är- dom finns där när jag behöver prata, dom får mig att skratta och må bra, jag har även träffat dom i verkligheten, dom är som den extra familjen jag fått utan dom hade jag nog inte klarat mig så långt. dom hjälpte mig att hitta ljuset igen.
men något jag tycker folk bör veta är att KLART jag saknar min bror det vore konstigt om jag inte gjort det. KLART jag mår dåligt över det, vem FAN hade inte gjort det? KLART jag tror han är oskyldig, speciellet när någon annan erkände som inte ens tycker om min bror, vem som helst hade trott på sitt eget blod!och att jag fortfarande känner som jag gör efter 3 år är också normalt, jag kommer känna så här i många många år. Allt jag känner och tycker är fullkomligt normalt, det borde ni veta, så varför frågersätter ni ens det?